Mitt andra försök till att skriva en novell i skolan blev det här, läs om ni orkar. 

Blod, svett och tårar

 Nu stod hon där igen, precis som förra sommarn.  Hon stod vid roten av backen under liftspåret och tittade upp mot himlen. Det var ingen stor skidbacke. Det var mer en kulle där någon hade satt upp en ankarlift i mitten. Den var inte så lång men den var brant. Tillräckligt för att de som vill öva lite på en carvingsväng i närheten i storstan skulle kunna underhålla sig i någon timme.

 Hon såg utmaningen framför sig men hon var inte själv, hon hade hela laget runt omkring sig.  De stod på två led och alla visste vad som väntade. Det var ett av årets jobbigaste träningspass som väntade. Hon stod lite nervös för utmaningen. Hon visste att mjölksyran skulle spruta ur öronen och hon började förbereda sig för kampen mot sig själv. Hur skulle hon lyckas att få benen att fortsätta att springa trots allt benen sa nej och när hjärnan skulle börja lyssna.

Hon väcks av sin egna nervös tankar när hon hör tränarens röst ” Tjejer, vi vet alla varför vi är här idag! Det kommer bli jobbigt men det är det som är meningen. Det vi gör idag tar vi med oss in på säsongen. Och kom ihåg tjejer vi är starka men det här gör oss ännu starkare som lag och individer! Nu kör vi!”

Hon hinner inte fundera över vad tränaren säger innan hon hör tränarens visselpipa och ser de två första sticka iväg.  Hon räknar sekunderna till nästa signal, fem sekunder.  Hon ser nästa par sticka iväg.  Om tio sekunder är det hon.  Hon känner hur adrenalinet börjar komma. Signalen ljuder igen och nu står hon på tur. Nu ser hon ingen annan längre hon ser bara första liftstolpen som är målet. 

Där hör hon signalen. Hon tittar ner på fötterna och ser hur gruskorn flyger åt sidorne. Hon tar några snabba steg för att får upp farten. Hon ökar steglängden och känner att hon börjar komma upp i maxhastighet. Hon känner även att lutningen ökar då men ögonen vilar på målet. Hon närmar sig, bara tio steg kvar. Hon känner att benen känner sig tunga men hon ska upp. Hon ser liftstolpen närma sig. Hon sträcker ut sin vänstra hand och känner hur handflatan nuddar den kalla metallstolpen. Hon stannar och vänder ner mot backen. Hon går sakta ner för backen och skakar loss benen.  Det var en tredjedel av backen. Nästa rusch skulle vara längre, det visste hon men det var bara att gå in den nya tunneln och stänga av resten av omvärlden. Just nu fanns bara en sak som betydde något, att ta sig upp för backen!

Nu stod de nere i starten igen. Hon hörde visselpipan igen och såg ryggarna av sina lagkamrater.  Det var dags igen och hon ställde in målet. Hon tog fart och började springa. Hon kände direkt hur den förra ruschen gjorde sig påmind.  Hon behöver flera snabba steg den här gången för att komma upp i maxfart. Hon springer med blicken fäst på den andra stolpen. Hon släpper aldrig blicken, inte ens när hon ser den första stolpen passera i ögonvrån så viker hon inte bort blicken.  Hon känner hur benen blir tyngre och tyngre. Som om någon har börjat dra henne lite sakta bakåt. Hon ser den andra stolpen, inte långt kvar nu. Det nyper i låren och hon har tappat nästan all fart. Är det nu hon ska ge upp? Ge emot och gå? Tankarna börjar gå i huvudet men hon bestämmer sig för att lägga dem åt sidan. Det är ju bara 15 m kvar. Hon är inne i tunneln, hör inte kamraternas glada tillrop. Det biter till men nu är hon nästan framme. Hon har lyckats vända de negativ tanka, nu är det bara hela vägen som gäller.  Hon ser stolpen närma sig, bara dem sista stegen kvar nu.

Hon stannar och skakar loss benen ordentligt. Om det var tunga vid förra gången så var det inget mot nu. Hon påbörjar för andra gången att gå ner mot starten igen. Benen börjar kännas lite som spagetti men hon tar sig ner med små steg. Hon försöker att tänka bort tröttheten och förbereda sig för dagens största utmaning. Nu var det bara en sak som gällde, hela vägen upp! Hon vet att det går, hon måste bara bestämma sig. Se toppen och inget annat. Hon börjar fokusera, ser inga lagkamrater längre. Hennes blick vilar på toppen. Hon vet att där uppe får hon vila. Med blicken mot toppen ser hon lagkompisarnas ryggar igen, utan att lägga märke till att tränarens signaler. Hon närmar sig start linjen. Det är nu det gäller. Fötterna är på linjen och hon lyfter blicken mot skyn. Då hör hon signalen och sätter de första små stegen. Hon ökar successivt steglängden och känner hur hon kommer närmare toppen. Det finns inget annat i hennes värld nu, inga problem eller bekymmer. För varje steg känner hon hur tröttheten kommer. Det är som om någon för varje steg hon tar börja dra henne baklänges. För varje steg så drar någon lite hårdare men det är inget hon bryr sig om. För även om hon ska gå eller krypa den sista biten så ska hon dit. Hon känner hur benen börjar väga ton. Hon blir svag för någon enstaka sekund och tittar åt sidan, hon är vi andra stolpen. ”Shiit, hur ska jag orka det här?” men hon bestämmer sig. Hon ska bli bäst och för att nå toppen av eliten så krävs det blod, svett och tårar. Hon tar nästa steg och ett till. Det börjar gå automatiskt igen. I hennes huvud går tankar som ”jag ska klara det”, ”Du är stark” och ” Snart framme, bara lite till”.

Plötsligt så är stolpen inom räckhåll, tre armlängder.  Hon känner att målet är nära och även om benen darrar och hon helst skulle vilja ramla ihop i en hög på marken så får hon extra kraft. Hon lyckas att öka takten på sina ostadiga ben. Nu har hon nästan lite högre fart en gåtempo men för henne så känns det som hon ökar mot full fart.  Benen darrar men nu är hon nästan där. Hon ser sina kompisar ligga utslagna på marken när hon når toppen. Det tar inte lång tid innan hon gör dem sällskap.

När hon ligger på marken och ser bröstkorgen höjas upp och ner så inser hon att hon inte minns sträckan mellan andra och tredje stolpen men vad gör det? För hon vet vad hon har klarat hela sträckan upp och när hon i september kliver in på planen och in i närkamperna så vet hon att hon är stark! Ingenting kan stoppa henne. Hon klarade ju hela vägen till toppen, nu var det bara resten av försäsongen kvar.