Mitt andra försök till att skriva en novell i skolan blev det här, läs om ni orkar. 

Blod, svett och tårar

 Nu stod hon där igen, precis som förra sommarn.  Hon stod vid roten av backen under liftspåret och tittade upp mot himlen. Det var ingen stor skidbacke. Det var mer en kulle där någon hade satt upp en ankarlift i mitten. Den var inte så lång men den var brant. Tillräckligt för att de som vill öva lite på en carvingsväng i närheten i storstan skulle kunna underhålla sig i någon timme.

 Hon såg utmaningen framför sig men hon var inte själv, hon hade hela laget runt omkring sig.  De stod på två led och alla visste vad som väntade. Det var ett av årets jobbigaste träningspass som väntade. Hon stod lite nervös för utmaningen. Hon visste att mjölksyran skulle spruta ur öronen och hon började förbereda sig för kampen mot sig själv. Hur skulle hon lyckas att få benen att fortsätta att springa trots allt benen sa nej och när hjärnan skulle börja lyssna.

Hon väcks av sin egna nervös tankar när hon hör tränarens röst ” Tjejer, vi vet alla varför vi är här idag! Det kommer bli jobbigt men det är det som är meningen. Det vi gör idag tar vi med oss in på säsongen. Och kom ihåg tjejer vi är starka men det här gör oss ännu starkare som lag och individer! Nu kör vi!”

Hon hinner inte fundera över vad tränaren säger innan hon hör tränarens visselpipa och ser de två första sticka iväg.  Hon räknar sekunderna till nästa signal, fem sekunder.  Hon ser nästa par sticka iväg.  Om tio sekunder är det hon.  Hon känner hur adrenalinet börjar komma. Signalen ljuder igen och nu står hon på tur. Nu ser hon ingen annan längre hon ser bara första liftstolpen som är målet. 

Där hör hon signalen. Hon tittar ner på fötterna och ser hur gruskorn flyger åt sidorne. Hon tar några snabba steg för att får upp farten. Hon ökar steglängden och känner att hon börjar komma upp i maxhastighet. Hon känner även att lutningen ökar då men ögonen vilar på målet. Hon närmar sig, bara tio steg kvar. Hon känner att benen känner sig tunga men hon ska upp. Hon ser liftstolpen närma sig. Hon sträcker ut sin vänstra hand och känner hur handflatan nuddar den kalla metallstolpen. Hon stannar och vänder ner mot backen. Hon går sakta ner för backen och skakar loss benen.  Det var en tredjedel av backen. Nästa rusch skulle vara längre, det visste hon men det var bara att gå in den nya tunneln och stänga av resten av omvärlden. Just nu fanns bara en sak som betydde något, att ta sig upp för backen!

Nu stod de nere i starten igen. Hon hörde visselpipan igen och såg ryggarna av sina lagkamrater.  Det var dags igen och hon ställde in målet. Hon tog fart och började springa. Hon kände direkt hur den förra ruschen gjorde sig påmind.  Hon behöver flera snabba steg den här gången för att komma upp i maxfart. Hon springer med blicken fäst på den andra stolpen. Hon släpper aldrig blicken, inte ens när hon ser den första stolpen passera i ögonvrån så viker hon inte bort blicken.  Hon känner hur benen blir tyngre och tyngre. Som om någon har börjat dra henne lite sakta bakåt. Hon ser den andra stolpen, inte långt kvar nu. Det nyper i låren och hon har tappat nästan all fart. Är det nu hon ska ge upp? Ge emot och gå? Tankarna börjar gå i huvudet men hon bestämmer sig för att lägga dem åt sidan. Det är ju bara 15 m kvar. Hon är inne i tunneln, hör inte kamraternas glada tillrop. Det biter till men nu är hon nästan framme. Hon har lyckats vända de negativ tanka, nu är det bara hela vägen som gäller.  Hon ser stolpen närma sig, bara dem sista stegen kvar nu.

Hon stannar och skakar loss benen ordentligt. Om det var tunga vid förra gången så var det inget mot nu. Hon påbörjar för andra gången att gå ner mot starten igen. Benen börjar kännas lite som spagetti men hon tar sig ner med små steg. Hon försöker att tänka bort tröttheten och förbereda sig för dagens största utmaning. Nu var det bara en sak som gällde, hela vägen upp! Hon vet att det går, hon måste bara bestämma sig. Se toppen och inget annat. Hon börjar fokusera, ser inga lagkamrater längre. Hennes blick vilar på toppen. Hon vet att där uppe får hon vila. Med blicken mot toppen ser hon lagkompisarnas ryggar igen, utan att lägga märke till att tränarens signaler. Hon närmar sig start linjen. Det är nu det gäller. Fötterna är på linjen och hon lyfter blicken mot skyn. Då hör hon signalen och sätter de första små stegen. Hon ökar successivt steglängden och känner hur hon kommer närmare toppen. Det finns inget annat i hennes värld nu, inga problem eller bekymmer. För varje steg känner hon hur tröttheten kommer. Det är som om någon för varje steg hon tar börja dra henne baklänges. För varje steg så drar någon lite hårdare men det är inget hon bryr sig om. För även om hon ska gå eller krypa den sista biten så ska hon dit. Hon känner hur benen börjar väga ton. Hon blir svag för någon enstaka sekund och tittar åt sidan, hon är vi andra stolpen. ”Shiit, hur ska jag orka det här?” men hon bestämmer sig. Hon ska bli bäst och för att nå toppen av eliten så krävs det blod, svett och tårar. Hon tar nästa steg och ett till. Det börjar gå automatiskt igen. I hennes huvud går tankar som ”jag ska klara det”, ”Du är stark” och ” Snart framme, bara lite till”.

Plötsligt så är stolpen inom räckhåll, tre armlängder.  Hon känner att målet är nära och även om benen darrar och hon helst skulle vilja ramla ihop i en hög på marken så får hon extra kraft. Hon lyckas att öka takten på sina ostadiga ben. Nu har hon nästan lite högre fart en gåtempo men för henne så känns det som hon ökar mot full fart.  Benen darrar men nu är hon nästan där. Hon ser sina kompisar ligga utslagna på marken när hon når toppen. Det tar inte lång tid innan hon gör dem sällskap.

När hon ligger på marken och ser bröstkorgen höjas upp och ner så inser hon att hon inte minns sträckan mellan andra och tredje stolpen men vad gör det? För hon vet vad hon har klarat hela sträckan upp och när hon i september kliver in på planen och in i närkamperna så vet hon att hon är stark! Ingenting kan stoppa henne. Hon klarade ju hela vägen till toppen, nu var det bara resten av försäsongen kvar.

Träningen igår kändes inte hundra, kroppen kändes seg och trött men hade inte ont i halsen så körde.

Idag är jag dock dunderförkyld, hes och snorig. MYSIGT!

men ska sova nu så jag kan spela imorgon!

Tisdag:
DJ-träning på schemat. Den gick inte alls bra, dålig fart och vilja får min sida, skärpning!
Började känna mig förkyld och träningsverk i framsida och rumpa ,(har inte tid=känn inte efter)
Onsdag:
DJ+Dam.
Kännde av både förkylning och benen. Halsen är småttkonstig, inte ont men inte normal. Träningarna gick ok, svårt att få upp rätt tempo i början, och får fortsätta som forward. Göran undrade om jag hade lovat mamma att inte skjuta men mer självförtroendet som inte var med. Slutade fega sen och fick in en boll, men det är bara att fortsätta köra.

Torsdag: Dam

Kör träningen och får se hur det känns :)

Kroppen är inte i toppform men kör och hoppas att det blir bra till helgen. K


Överlevde första skoldagen, imorron börjar lektionerna.. jippi..

Sedan jag skrev sist har det blivit ett träningspass och en träningsmatch. Träningen i torsdags kändes bättre igen efter måndagens och onsdagens som har känt sådär. Igår var det dags för att första gången dra på sig det matchstället för Täby FC. Uppladdningen kändes konstig för min del, var inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara utan det var mer någon konstig oro som gömde sig inom mig. Det kan ha något att göra med att det var en träningsmatch som gjorde att jag kände mig lugn/orolig eller hur jag ska beskriva det. Fast en lång uppvärming så kändes jag mig inte helt varm. Matchen kändes väl okej för att vara en första match men det tog nästa en hel period för mig för att känna mig med i matchen. Hade några skottlägen,minst  3 som jag borde fått på mål. Känns som jag inte har tajmning till bollen när jag kommer i fart, bollarna hamnar över eller eftermarken i strumpfart. Det är något som jag får ta tag i iår, LÄRA MIG SKJUTA speciellt i fart.


Ikväll blir det träning igen i innebandyhallen.

Andra innebandyträningen, skulle ha vart teori också
men det blev "bara" 2 mål men jag klagar inte.
Sjukt kul att vara igång igen!

Det blev explosivpass 2 och malin började med fystesterna, men jag var inte en av de lyckliga som fick köra idag.

Jag och elin körde en favoritirepris från förra året, då vi träna först i sandvik för att sen cykla vidare ut till vattenverksön och bada från klipporna. Riktigt mysigt och kul att träffa elin igen. Så efter 2 varv i sandvik var det skönt attt  få bada  och  bad efter träning är aldrig fel!